Prioritering, så roligt

”Vi måste verkligen göra det här!” ”Det här är superviktigt!” ”Varför är inte det här klart än?” Livet i ett team i en organisation är inte alltid en dans på rosor. I en komplex värld behöver flera saker lösas samtidigt, och värdet går ofta inte att förutse i förväg. Den som har det akuta behovet vet förstås, men bara utifrån sitt eget perspektiv, och det hjälper inte teamet.

Så, vad gör man?

Det krävs intensiv kommunikation mellan teamet och intressenterna för att få en gemensam bild av, acceptans för och förståelse av prioriteringen.

Enkelt, eller hur?

Tja, kanske inte så enkelt. Kommunikation är centralt i agilt arbete, men även om du lägger all din energi på det fungerar det bara upp till en viss gräns. Ibland blir till och med den bästa kommunikationen en för hög kostnad för teamet. Om all tid går åt till att diskutera prioritering och göra refinement för att förstå kostnaden för flera konkurrerande behov får teamet för lite tid att förverkliga värdet, och då är det slöseri. Här börjar teamet antagligen prata om kanban. De känner att allt står still och vill få saker gjorda: låt oss få igång ett flöde. Det kan vara gott nog. Saker börjar flyta igenom, och visst kommer mycket av det att vara de ”högljuddaste” kraven, men en del av de verkliga värdeleveranserna slinker också igenom.

Men om du verkligen vill lösa problemet måste du ta itu med något mycket svårare: beroenden. Om teamet inte kan förverkliga värde mer eller mindre på egen hand, utan i stället har starka beroenden till andra team, chefer eller arkitekter, processer, you name it, då börjar du bygga upp ett prioriteringskaos.